Sorg i hjärtat

Jag har givit upp. Igår fick det vara nog. Jag kunde helt enkelt inte ta mer skit av dottern. Vi har pratat och hon har gett mig nytt hopp om en bättre relation där ömsesidig respekt är A-O. Den vecka som gått med operation och ständigt uppassande på henne och den oro som det faktiskt innebar har gått hårt åt på mig. Hon skulle flytta hem och vi har verkligen haft några lugna dagar utan bråk osv. Igår började hon skolan igen och jag har tvättat alla hennes kläder (typ 8 maskiner) lagat mat osv... Hon ÄR bara elak och oförskämd igen och då fick jag nog och krävde respekt först på ett lugnt sätt och sedan i raseri efter hennes utspel. "Jag skiter i dig, jag ska flytta hem till pappa i morgon" bara ironi och värsta förakt när hon talar med mig - igen. Det var då jag fick nog och efter utbrott som inte var lämpligt men som är min frustration på hennes ständiga förakt sa jag att hon skulle flytta med en gång. Hon ringde pappan och han kom och hämtade, nu får hon bo där. Jag varken orkar eller vet hur jag ska agera - jag är psykiskt matt kan inte själv få det att fungera. Nu får pappan göra vad han kan och det är väl det som är problemet i grunden - hon vill ha plats i hans liv. Felet är mitt hur jag än gör. Vem kunde ana att det skulle vara så här att vara tonårsförälder.

Lika sorgligt är att den lilla alltid kommer i kläm. Hon tyckte att det var skönt att det bara är hon och jag. "vi har det bra mamma, jag älskar dig" Hon är fantastisk på alla sätt och hon har ju rätt att få bo i lugn och ro och komma i främre sitsen någon gång.

Pappan ska ringa snart och jag hoppas det går att prata med honom. Nu ska jag försöka plöja igenom dagens frågor och sedan ska jag besöka stadens varmbadhus och bara dö där för någon timme...