Det är synd om människorna

Vilken härlig film - Australia. Efter väninnans upphetsade samtal om hur kär hon blivit så var förväntningarna stora. När vi satt oss i salongen och rest oss X antal gånger av att alla skulle in till sina stolar och jackor, popcorn och väskor skulle undanröjas hör jag den medelålders kvinnan bredvid prata med en dam två rader fram. "du har väl näsdukar med dig" Näsdukar!? Var det näsdukar man behövde till denna filmen - jag hade mer tänkt mig trosskydd ;)

Visst var det kärlek i filmen och många mysiga stunder man fick bevittna men den gav mycket annat också som malde när man gick därifrån. Hur äckliga vi människor är och har varit. Jag tänker på urbefolkningen Aboriginerna som nästan höll på att utrotas och hur deras kultur som är mycket mer utvecklad än vår förkastades och det görs fortfarande. Hur är vi skapta egentligen. Vi sitter där och ser film och undrar hur dessa "vita" på duken kunde agera som de gjorde men egentligen så är vi likadana fortfarande. Rätt att vi ser hur "dumma" dessa människor är så kommer vi framstå som dummare om X antal år. Vi som bara springer omkring och tror att det materiella är lycka. Vi är så dumma att vi tror att utseende är avgörande för vår lycka att vi spenderar våra liv med att se perfekta ut så att någon kan älska oss. Vi glömmer våra nära och att hjälpa människor som behöver det för vi måste leva i vårt överflöd först, före vi kan hjälpa andra. Vi har inte tid med våra barn utan lägger det på andra. Vi tillåter oss att samhället klarar av våra barn bättre, vi hinner inte vara med våra vänner för det är så mycket mer vi ska göra för att våra hem ska se bra ut och framför allt så måste vi ha mycket pengar så vi kan resa till världar där de inte har så mycket som vi.

Vi har egentligen tappat allt som är viktigt för oss. Vi lever inte med naturen utan mot den. Vi lever inte för varandra utan för materiella ting. Vi tror att vi är lyckliga i vår tvåsamhet medans vi skulle vara lyckligare med många kärlekar. Vi tar oss inte tid att känna oss lyckliga utan vi ska bara "se" lyckliga ut. Vi bryr oss egentligen inte om de som är utanför vår dörr om vi inte har tid. Vi stör oss på de som kommer oss nära om de inte följer våra ramar och glänser som vi.

Jag skulle vilja se hur de pratar om vår tid om ca 50-100 år. Jag tror de kliar sig i huvudet och att de bara inte kan förstå varför ingen förstod att vi bara rusade runt och fokuserade på det mest oviktiga i livet och rätt att vi hade svaret framför oss? Hur är det möjligt att vi människor beter oss som vi gör? Det undrar jag mitt dumhuvud ;)