När ska man förstå?

Jag tycker hela tiden att jag tänker på hur jag fungerar...varför jag reagerar så, eller varför man känner osv... Men nu förstår jag mig inte på mig själv - igen. Varför får jag andra tankar när jag får det jag vill ha. Alltså, nu har jag dejtat en man och jag har inte hittat någon "hake" rätt att jag naturligtvis letade förbrilt, men säger till mig själv att jag ska coola ner. Vi har bara träffats en gång. Det var ett väldigt trevligt möte och det var ingenting som "störde" mig - unikt måste jag påstå för att vara mig. Han är gullig och ringer och han vill redan bestämma ny dejt. Han är jordnära och trygg. Han är händig och har en trygg stor famn. Han har det gott ställt och han bor inte nära. Hans läppar är kyssvänliga och inget mer. Jag känner attraktion. Vi hade lätt för att prata och han fick mig att skratta. Han gav mig full uppskattning.

Alltså, jag skulle vara glad och sprudlande, men det är jag inte - varför? Har jag packat ihop hjärtat och lagt undan det? Har jag givit någon annan det, som slängt bort det? Har jag verkligen så stora sår? Varför kan jag inte bara flyta med och se vart det bär. Varför kommer det tankar på någon som uppenbarligen inte vill ha mig och vad får jag ut av det - jag är ju dum i huvudet.

Jag måste kunna förstå vad det är som gör att jag känner så här. Varför vill jag inte låta mig älskas om någon nu vill? Vad är det som gör att mina tankar hamnar där det bara är trubbel, det ouppnårliga som man egentligen inte vill ha men som tydligen är inspirerande för fortsatta tankar och handlingar.

Nu får jag fan skärpa till mig och ge det en chans - det är ju det jag längtat efter. Jag hittade inget som störde mig och det blev pirr i magen för en sekund....

Nu ska jag gå i ide till tentan är över på onsdag - jag är en idiot som inte läst utan får sitta två dagar nu som en galning och plöja igenom allt. Klarar jag den så får man nog fira lite :)