Sanningar

Igår var jag med om en händelse som skulle kunnat vara med i "Yrrol". Man häpnas ibland av människor vara, på fel plats. Att det oftast inte är kompetens av utbildning som i första hand är viktig, utan empati och medmänsklighet. Tillägga att arbetskamraten även se sig som religös kristen.

Den lilla söta damen ligger i sängen och vi står på var sin sida och hjälper henne med diverse. Hon kan inte uttrycka sig i tal, men visar tydligt med ansiktsuttryck vad hon tycker när man pratar med henne. Ibland kommer även klara ord. Hon har humor och brukar skratta hjärtligt. Lilla damen pekar på väggen manande till mig och vill med detta berätta att hon bott i den lilla stugan på fotografiet i hela sitt liv. Jag har tagit reda på lite om hennes liv och pratar med henne om stugan medans vi fixar och hon ler och skrattar när jag berättar var hon brukade gå för att hämta vatten osv. Det är då det kommer från medarbetaren, den präktiga.

Ännu en gång pekar damen på huset och jag säger att det är där hon bott osv. Då säger medarbetaren tydlig. "Ja, men den är jämnad med marken nu" Otroligt! MEN så kan du ju bara inte säga försöker jag mig på. "Ja, men den är det!" Inge åstymmelse av empati! Men du kan INTE säga så, försöker jag ingen. "Kan jag inte?" NEJ, det kan du inte. Men jag ser i hennes ögon att hon inte förstår vad jag menar, för hon har samma glada fasad som hon haft hela kvällen och det utan skiftningar.

Jag försöker prata lite mer med den lilla damen, så hon blir på bra humör. Men inom mig är det både sorg över det som hänt och hur ofta sker dessa "sanningar". Jag kan även se med humorn i detta att det helt klart skulle kunna vara med i humorsketch och då ler jag inombords och jobbar vidare.....