Döden förmedlade kärlek

Att vårda och ge omsorg i äldrevården innebär också att man är nära döden. Den död vi sällan pratar om, men som vi alla vet kommer förr eller senare. Det är ju det enda vi kan vara riktigt säkra på är att vi en dag ska dö. Jag har aldrig varken sett eller upplevt döden förut. Vi tillhör dem som inte pratar om döden i familjen som de flesta andra svenskar. Varför har jag aldrig riktigt förstått för det är ju ganska naturligt och jag vet att mina barn frågade mycket om döden när de var små och jag försökte verkligen prata om det rätt att jag själv inte kunde tillföra så mycket i ämnet.

Jag är inte rädd för döden men jag är rädd för att inte hinna leva före döden inträffar. Alltså har jag försökt leva för dagen och ta vara på de små glädjeämnerna.

När jag nu arbetar med äldre så är det ganska naturligt att döden är nära. Jag är ju en ganska trygg och lugn person så jag blev tillfrågad om jag kunde sitta och vaka hos en dödende. Jag tvekade men kände att det var en utmaning då jag inte varit den så nära. Det var en man och hans fru hade inte sovit på tre dygn och behövde sömn. När jag kom var det henne jag pratade med. Att inge förtroende och trygghet så att hon kunde sova och jag vaka. Jag kan säga att jag varken läste eller lyssnade på min mp3. Jag satt där och tittade på hans bröstkorg och hans andning timme efter timme. Ibland fuktade jag hans läppar och ibland höll jag hans hand. Frun somnade och jag lovade att väcka henne. Hon somnade i rummet intill.

När klockan närmade sig fem på morgonen fick jag gå och väcka henne. Jag var rädd att han skulle dö en timme före jag lovat väcka henne. Hon kom upp och jag frågade om jag skulle gå. Efter en natt med ständig blick på den randiga tröjan som höjde sig i takt med andningen var jag trött. Men hon bad jag skulle stanna, hon ville jag skulle stanna för hon kände sig osäker inför döden och som hon sa var det skönt att ha någon som var van vid detta... Van, jag?! Har ju aldrig själv varit med om det men det ger ju goda betyg för mig att skapa trygghet hos anhöriga.

Jag svarade att jag naturligtvis stannade om hon ville. Det var då som allt kom. Kärleken, jag fick uppleva slutet för två människors kärlek genom livet. Jag fick höra henne berätta om sin kärlek om deras liv och hur hon till slut tog farväl och bad honom ge upp livet. Att sitta där och höra allt detta var mer än jag klarade. Ljudlöst så flödade mina tårar. Att få förtroendet att vara med när hon tog farväl av sin älskade man som hon säkert varit gift med i sextio år och höra när hon bad honom ge upp livet är nog det finaste jag varit med om. Det hade bara varit dem i alla år, de hade aldrig fått barn utan de hade levt för varandra...

När han dog kramade hon mig och tackade för att jag varit där. Tänk att jag fick ta del av deras sista stund. Tänk att det finns sådana avsked. Tänk att det finns sådan kärlek som varar livet ut. Tänk vad futtigt om man inte bejakar varje dag och ser kärleken i litet och stort...