En lång kö

Så stod jag där med döttrar och mig. Jag har ändrat mig. Ovanligt. Nä, soppmor bryter mot sina beslut hela tiden nuförtiden. Jag kunde helt enkelt inte stå upp för att låta bli att ta den där förbannade svinsprutan. De har varit på mig på jobbet hela tiden och det har jag väl kunnat argumentera mot. Men när folk blir arga och förbannade, då orkar jag inte stå emot längre och tro på det jag egentligen hade bestämt mig för - att inte ta sprutan för jag tror inte influensan är så farlig som det blåst upp till. Jag tror heller inte att det är så bra att få i sig vaccinet men som dotter säger WTF. Nu är skiten i kroppen och jag fick inte ont i armen utan i foten och jag har kill i halsen och känner mig till början av förkylning.

Men vad var det då som jag förundrades över. Hur länge har de vetat att de ska massvaccinera folk? När man efter en timme kom in i värmen och efter ytterligare en halvtimme var framme vid rummet där de tog sprutan får jag se ett kaos.

Hur svårt kan det va?

Det var så man inte trode det var sant. På ett bord en kartong med sprutor. På skrivbord, vaccinflaskan. På golvet papper i drivor från sprutorna. Människa som snurrar med en spruta i handen. Inga handskar. Virrigt. Där står jag och glor och tänker om jag skulle vända igen. Går fram och då tänker de sätta nålen när jag just kommer fram. "jag tänker sitta" varpå han med sprutan får ta ett extra varm med sprutan i högsta hugg. Något så oproffsigt kunde jag inte föreställa mig. Den lapp man hade skrivit sina uppgifter låg i ett kaos med alla andra huller om buller. Skulle det vara svårt att tänka och organisera hur det skulle gå till. De kommer in genom dörren. De har en A4 lapp med sig som de lägger i en kartong. Vi har den stora lådan med sprutor här. Vaccinet där på ett bord bredvid och så en stol som de kan sätta sig om de vill. Under all kritik alltså.

Men nu har jag tagit den och ingen jävel kan skälla på mig på jobbet iaf av den anledningen...