Upp som en sol....

...och ner som en pannkaka.

Efter gårdagen är jag slut, helt slut. Inte en droppe energi kvar. Allt har varit så bra här hemma sedan hon flyttat hem. Vi har haft det jättebra men igår kolappsade allt och det med en kniv i hjärtat som hette duga. Hade fixat fika med semlor och allt och där satt vi och pratade tills hon bara vände och kallade mig "subba" och det den värsta av sitt slag på det mest nedlåtande sätt.

Hon försvann ganska snabbt och kvar var jag som bröt ihop totalt i min vilsenhet om hur mycket man ska behöva ta och hur fan det kan vara så svårt att bli vuxen och hur länge det ska fortsätta? Jag trode hon hade kommit över det jobbiga att bli vuxen...

Hon är snart 18 år och jag tänkte att det äntligen var över. Många tårar och telefonsamtal med bästis i universum så kändes det som om jag skulle kunna sluta gråta. Den lilla dottern grät också över hur jävlig hon är. Hon får ångest för min skull och vet inte hur hon ska vara till lags...

Det är faktiskt något positivt. Den lilla och jag pratar mycket om känslor och hur hon känner också så det gör faktiskt att vi kommer varandra närmare och det kan vara saker som hon också får ur sig som trycker henne. Hade ingen aning att det kunde bli såhär att vara mamma.

Fick ett bra samtal med BUP idag också för att få en liten knuff hur jag ska förhålla mig och hur jag ska kunna fortsätta *suck*