Ostadigt

Jag är trött på ostadigt läge. Att harva runt och inte ha varken det ena eller det andra. Att vara själv och hålla skenet uppe av att leva ett normalt liv. Mitt liv är SKIT. Ja, det var någon som frågade hur det egentligen är och hur det går att leva som jag gör? Nä, det går fan inte så mycket längre har jag konstaterat.

Jag är så jävla trött på att inte ha pengar och den ständiga kampen om att det ska vara mat i kylskåpet till barnen främst. Det ständiga jagandet på pengar för överlevande. Jag jobbar och det räknas inte som jobb. Jag får tigga till mig timmar och jag är ständigt på jakt efter nya möjligheter till att få en slant extra för att betala något för barnen.

Jag har utbildat mig för att få en bas att stå på men den visade sig ostadig som fan. Så om jag nu inte orkar längre, vad göra?

Efter timmar i telefonen med väninnan kom vi fram till att jag får söka nya vägar igen. Jag är kompetent inom många områden och skulle kunna få ett välbetalt arbete MEN hur fan kommer jag dit när jag inte hittar? Vem kan hjälpa mig? Hur ska jag få självkänsla igen? Jag tycker att jag skickat runt mitt CV i flera år och det händer inget. Jag har missat något, jag måste ha gjort det.

Nu är det tack och lov snart barnbidrag och jag har klarat 20 dagar utan ett öre på kontot.

Hur jag klarat dessa år är ett under och naturligtvis utan mamma och käresta vän som stuckit till mig pengar när det krisat som mest hade jag redan lagt mig ner.

Jag har tagit bort alla räkningar som går så i brevlådan dimper det bara ner hyran. Det har varit ett måste att ta bort alla räkningar för att inte hamna i skuld. Men som ni vet så har FK fixat skuld ändå och det känns orättvist på alla sätt. Man kan säga att jag skuldsanerat mig själv under fyra år. Det är inte mycket jag unnat mig själv och det vi unnat oss har varit nödvändigt för att kunna fortsätta. En bio, en pizza, en konsert någon gång emellanåt har gjort att man inte känner sig helt förpuppad. Att äta lite godare och låta pengarna rulla för stunden och sedan är det lättare att äta lite billigare en vecka till...

Mina barn är duktiga och det är tur att de har en pappa som tycker det är viktigare att ge mobil eller annat jox än att ge underhåll till mat.

Nä, jag är faktiskt så jävla trött på att leva ett sådant här skitliv och kämpa för brödfödan att jag har blivit riktigt subbig stundvis. Jag accepterar inte att bli behandlad hur som helst för jag har nått mogen ålder. Jag tänker inte vänta 720 dagar för att få en anställning. Jag måste hitta annat att göra i så fall.

Nu är jag laddad och hjärnkontoret har satt igång. Här ska hittas nya vägar till ett drägligt liv. Jag är inte rädd för att jobba och det helhjärtat. Det måst finnas....

Jag håller på att skaffa skattekort så jag kan åka till Norge och jobba så det är mitt första steg i gamla spår. Inte så dumt att komma iväg och tjejerna klarar sig kortare perioder tillsammans.

Det är några som skickat mail till mig med uppmuntrande ord och jag är jätteglad för att ni finns och att man känner man har stöd och det tröstar faktiskt oerhört. När ni sedan ber mig förklara så är det inte så lätt. Jag kan säga att leva på så lite pengar som jag gjort under många år nu gör att man förpuppar sig i hemmet tidvis. Att vara vuxen med två barn och inte ens kunna köpa en fika när man är på stan gör ont i hjärtat. Men å andra sidan så får de hembakat och jag försöker göra så gott jag kan. Men det är känslan och många runt omkring har ju pengar så de strör dem omkring sig..omedvetet. Att vara på jobbet och slänga mat t ex är svårt. Att inte kunna köpa påskägg till sina barn var ännu en grej som gav sting i hjärtat men jag fixar alltid så det blir någotsånär bra ändå.

Att jag inte skriver så mycket i bloggen längre är ju för att jag har ett så tradigt liv OCH det känns som om jag har ältat dessa pengar allt för länge - det måste bli en ändring i mitt liv.

"hit med guldhalsbandet" sa jag till mamma härom dagen. Hon bara skrattade och trodde jag skojade. Men det är väl bättre vi har mat än att du sparar mitt guld sa jag? Tyvärr tycker vi inte likadant utan jag får nöja mig med ett nej rätt att det är mina smycket egentligen. Det är som hon inte vill förstå hur vi har det.

Nu ska jag ta några dagar och verkligen ta reda på möjligheter för de finns och nu ska de fan visa sig för mig. Det kan inte vara så att jag ska vara en del av samhället och det MED BETALT.